Hela historien, från början, till slutet.


Det började i januari, eller det var då du börja i våran klass.
Jag visste inte vem du var, jag visste inte ens vad du hette, det enda jag visste var att du var den "nya killen"
Du kom till våran klass, och du kände inte någon.
Men efter ett tag kom du in i gänget, och jag kände att du var en go kille så ville gärna bli bättre vän med dig än vad jag redan var, vi kände ju knappt varann liksom, eftersom du mest umgicks med killarna.
Jag letade upp din bilddagbok, och började komentera dina bilder, samma som du gjorde på mina.
Efter ett tag började vi snacka mer på msn, så övergick det till sms.
Jag kommer så väl ihåg det smset som gjorde mig så sjukt lycklig. Endå stog det bara , Bästa vän! :D <3
Men jag blev så sjukt glad, och efter det insåg jag att jag skulle kunna göra vad som hellst för dig, jag skulle t om kunna dö för dig, så viktig var du för mig.
Vi berättade allt för varann, och du litade på mig, och jag litade på dig.
Du var den enda personen på hela jorden som jag litade på, det fanns ingen annan som var lika bra som du.
Du var bäst.
När det blev skolavslutning för sommaren var jag jätteorolig för att vi skulle glida isär.
Men jag hade tur som inte förlorade dig, utan jag fick ha kvar dig hela sommaren, vi träffades och skapade många fina minnen tsm, och jag kommer så väl ihåg första gången du sa att du älskade mig, det var en sommarkväll och jag var ute med några kompisar, så ringde du och vi snackade som vanligt jättelänge, när vi väl skulle lägga på sa du, hejdå bff, jag älskar dig!
Och resten av den sommaren var jag världens lyckligaste, för jag hade ju dig.
Sen åkte du till Kreta och vi träffades inte på 3 veckor, men vi höll endå kontakten, sen åkte jag till cypern, och vi höll endå kontakten, skrev meddelanden till varann via bilddagboken och pratade i telefon.
Och när jag inte var nära dig kände jag att jag inte hade någon att prata med.
Jag kom till skolan några dagar senare än alla andra, eftersom jag var i cypern, jag kommer ihåg, att jag satt och väntade på dig i korridoren men du kom aldrig.
När vi väl skulle gå in i klassrummet hörde jag att entre dörren slog upp och jag såg dig.
Jag sprang och slängde mig i dina armar, jag hade saknat dig så grymt mycket.

Sen hände det, några dagar senare, det som inte fick hända.
Vi gled isär, jag som hade varit så lycklig att vi inte hade gjort det i sommar.
Så gjorde vi det när vi väl började skolan igen.
Du förendrades, du blev en annan person, som trodde att du var ngt bara för du var som alla andra.
Du är inte samma oliver som du var dom månaderna vi hade tsm.
Då var du den omtänksammaste på jorden, nu är du bara som alla andra.
Eftersom du bara ignonerar mig när jag försöker prata med dig vet jag inte vad som har hänt egentligen.

Nu har det gått tre månader, sen detta hände, och jag är fortfarande lika tom, du tog med dig mitt hjärta.
Men jag vet att om inte mina vänner skulle funnits för mig skulle jag aldrig klarat detta.
Tack.