För ett år sen, då vet jag inte vem jag var. Jag var jävligt tyken mot allt och alla, och insåg inte att jag började förlora mina vänner. Jag var verkligen en fjortis, och jag vet det och ångrar som fan att jag var sån, men sen, i slutet av åttan, började jag liksom få tankar och börja inse. Vad fan håller jag på med? Det är jag som gör så att mina vänner inte vill umgås med mig, och varför skulle dom vilja göra det när jag var en efterbliven fjortis? Som alltid skulle ha uppmärksamhet och förstod inte vad jag höll på att förlora, men sen gjorde jag det. Och då ändrade jag mig, började lyssna på lektionerna och förstod också att det var pga det som jag var halvkass i skolan. Jag började jobba mer och fick också höra av mina kompisar; Sofia du har blivit en sån go tjej nu! Och det fick mig bara att inse hur viktiga dom är för mig och att jag aldrig vill förlora dom igen. Nu har jag ju dom jag behöver och klarar mig bra, men sen händer det ibland att man får höra ibland liksom; Åh jag kommer ihåg när du var typ sån fjortis fan va jobbig du var! Och det gör liksom ont, jag vet att jag var jobbig men varför ta upp det så sent efter? Och att jag inte är mig själv osv..Jag var det men nu är jag så nära mig själv jag kan komma, jag är sprallig och oftast väldigt glad. Kanske inte alltid säger rätt saker men gör det fan inte med mening så varför hacka ner på mig för det. För det gör jävligt ont och det går inte att sluta tänka på..