För ca en månad sedan, 3 veckor sen kanske, var jag så lycklig, jag hade underbart fina vänner, en pojkvän som älskade mig och en underbar familj, vännerna och familjen kommer ju alltid finnas kvar såklart men när du gått din väg känns det så tomt på något sätt, även om det var jag som valde det. Jag är så sjukt förbannad men samtidigt så ledsen. Men gråta, det kan jag inte göra, för du förtjänar inte mina tårar. Jag säger, nej jag har glömt honom och saknar inte honom, men tro mig, jag saknar dig och kommer aldrig glömma dig. Men dom två sista veckorna vi hade tillsamans var inte kärlek, det var något annat, men att inte kunna prata om detta och veta att du struntar i mig gör samtidigt så ont, med tanke på allt annat som händer i mitt liv just nu. När jag kollar tillbaka på dom gamla smsen du skickade till mig faller det en tår ifrån min kind, men jag kan inte beskriva hur den känslan. Kärlek? Nej. Sårad? Lite kanske, jag tänker inte säga att detta som hänt är ditt fel för det är det absolut inte. Jag valde att sära på oss, det kändes rätt men endå fel på något sätt. Den första kärleken, den glömmer man aldrig. Det är nog så.